Kapitel 4 Web 2.0 Storytelling

Web 2.0 karaktäriseras av innehållet skapat av de "vanliga" användarna och i det här kapitlet sammanfattar Alexander några av de vanligaste plattformarna att publicera mikroinnehåll på webben.

Bloggar

En blogg kan på många sätt likna en dagbok, fast åt "fel håll". På en blogg hamnar ju det nyaste inlägget överst. Bloggaren blir i detta fallet som en karaktär som växer fram genom blogginläggen, och som vi lär känna på så sätt.

Bloggar kan också användas för att skapa fiktiva berättelser, antingen genom att låtsas vara verklig, eller genom att använda för att publicera en berättelse.

Alexander ger också exempel på hur gammalt material publicerats på nytt genom att utnyttja bloggens datummärkning. Tänkt vad mycket intressantare det skulle bli för elever att följa historiska händelser i "realtid" via en blogg, där man utnyttjar datumen för att publicera på "rätt" dag.

Twitter

Twitters korta uppdateringar är som "snapshots" av verkligheten, där man kan presentera tankar eller små mikrohistorier. Enligt Alexander går Twitter också att utnyttja till rollspel där olika karaktärer kommunicerar med varandra. Han nämner också hur vissa webbsidor söker igenom Twitter efter specifika ord, och publicerar ett flöde med tweets där dessa ord ingår.

Själv har jag aldrig använt Twitter så jag är inte riktigt insatt i hur tjänsten fungerar.

Wikis

Wikis är webbsidor som går att redigera av vem som helst direkt i webbläsaren. Wikipedia är kanske det mest kända exemplet på detta idag. Något nytt för mig var att det går att se diskussionen bakom varje artikel på Wikipedia. Läste ett antal diskussioner och måste säga att det var rätt intressant att se hur artikeln successivt förbättras med hjälp av åsikter från olika individer.

Google Docs är en annan typ av wiki, som Alexander presenterar, där flera användare kan redigera samma dokument samtidigt och ändringarna sker i realtid på allas skärmar. Har varit väldigt användbart för mig i samband där jag varit delaktig i att planera resor inom Scouterna och vi suttit utspridda över stora delar av Sverige.
Alexander diskuterar även ett antal olika wikis där man tillsammans skapat berättelser på ett sätt som liknar stafettsagor. Han konstaterar dock att det lätt kan bli problem när olika individer drar åt olika håll utan att respektera varandra, och det sker stora splittringar i historierna. En storytellinginriktat wiki skulle alltså enligt Alexander behöva någon form av administratör eller moderator som håller koll och håller ihop historierna.

Sociala bilder

Visuell literacy är en annan typ av berättande som kan kommunicera otroligt mycket. Man brukar ju säga "1 bild säger mer än 1000 ord". När Alexander skrev boken var Flickr den största sociala medien för att publicera bilder. Där får man nog säga att Instagram tagit över, och är idag den största sociala plattformen för att publicera bilder. Web 2.0 har förenklat för oss att publicera mikroinnehåll som bilder, vilket har lett till att det finns mycket fler publicerade bilder än vad det gjorde på World Wide Web. Sociala medierna som Flickr och nu Instagram har gett oss en möjlighet att disktutera, kommentera och ge feedback på publicerade bilder.

Facebook

"Facebook is the novel we are all writing" - (s. 71)

Facebook liknar på många sätt en blogg enligt Alexander. Det finns en profilsida där vi presenterar oss själva, och har möjlighet att dela material i många olika former (bild, text och video). Facebook tillåter inte fiktiva karaktärer, annars hade vi haft stora möjligheter inom skolans värld att skapa karaktärer och låta dem samspela med varandra för att förklara till exempel historiska händelser på ett mer intressant sätt. När jag läser kapitlet kommer jag att tänka på dessa typer av historier som cirkulerar på Facebook ett antal gånger per år.

https://www.youtube.com/watch?v=QhcKd8uV6cM
http://coolmaterial.com/roundup/if-historical-events-had-facebook-statuses/

Kapitel 3 The Next Wave of Digital Storytelling Platforms

"A single year in internet time can be like a decade in ordinary history" - (s. 31)

Webbsidor, webbläsare och datorer fortsätter att spela en viktig roll för digitalt berättande trots att området utvecklas enorms snabbt i början på 2000-talet. Web 2.0 var en term som introducerades 2004, för att representera den nya webben, men redan 6 Alexander skrev boken funderar han på om sociala medier håller på att ta över och ersätta Web 2.0.

Web 2.0 underlättade enormt för vanliga människor att publicera material på internet i och med att man inte längre behövde programmeringskunskaper. Istället fanns färdiga mallar (som t.ex. den här bloggen), där användaren kan ladda upp så kallat mikroinnehåll (blogginlägg, bilder, podcasts, videos mm.) För den vanliga användaren flyttades fokus från form till innehåll tack vare dessa mallar.

I och med Web 2.0 blev också webben mer social. Sociala nätverk skapades och vi började nätverka med varandra online. Dessutom är andra hemsidor utvecklade för att locka till interaktion både med skaparen och med andra läsare genom kommentarsfält och kontaktuppgifter.

För att hjälpa oss sortera all information har RSS-flöden och RSS-läsare skapats för att vi ska kunna följa flera olika webbsidors innehåll från samma adress. Den här kursen är första gången jag kommer i kontakt med detta, men jag tycker att det är ett oerhört smidigt sätt att följa andras arbete med kursen.

En stor del av oss har erfarenhet av olika typer av datorspel, och Alexander menar att det skulle vara samma sak att prata om berättande utan spelande som att prata om berättande utan nämna det talade, eller det skrivna ordet. Det känns lite radikalt att tänka så enligt mig, men kanske är det jag som måste inse att spel och spelande har en stor del att göra med berättande. Alexander nämner olika typer av konsoler att spela på, och att de ger olika möjligheter att få spelaren att bli ett med spelets värld.  Datorernas tangentbord ger till exempel andra möjligheter till kombinationer än vad en tv-spelskontroll gör. Det finns många olika typer av spelgenres som sträcker sig från så webbläsarbaserade spel, till lärandespel, till stora virtuella världar där massor av spelare möts online.

Sist nämner Alexander ett antal uttryck som är grunden i digitalt berättande, och som alla kommer beröras djupare i de följande kapitlen
Följetångstruktur - Många berättelser har kortare inlägg över tid, så att berättelsen successivt byggs på.
Personlig närvaro - Många berättelser har karaktärer, antingen fiktiva eller verkliga. Att få publiken att känna sig närvarande i berättelsen är en viktig strategi.
Socialt ramverk - Varje historia är en del av sociala medier på något sätt
Multipla plattformar - samma berättelse kan upplevas genom olika plattformar, en bok kan till exempel läsas både tryckt och som e-bok
Utnyttja plattformarnas egenskaper - genom att ta tillvara på de olika plattformarnas möjligheter så kan man skapa den ultimata upplevelsen av berättelsen.

Kapitel 2 The First Wave of Digital Storytelling

"Digital Storytelling is the use of digital tools to let ordinary people tell their own real-life stories" - (s. 28)

Ett intressant kapitel som presenterar historien av digitalt berättande. Samtidigt blev det för mig en liten historielektion i hur Internet och datorer har utvecklats över tid. Som född på 90-talet med en mycket IT-intresserad pappa, har jag aldrig upplevt en tid innan datorerna var en del av vardagen.

Enligt Alexander har digitala verktyg använts för att berätta historier sedan datorer har kunnat länka ihop olika bitar med varandra. Det är viktigt att förstå att det här har ett ursprung långt innan internets tid och alltså inte är något nytt. Själv har jag svårt att föreställa mig en dator utan Internet, vad skulle den vara bra för? Det är nästan läskigt hur man tar vissa saker som självklara...

Digitalt berättande kan spåras tillbaka ända till 60-talet och ett spel som heter Spacewars. På 70-talet skapades virtuella textbaserade världar på internet som skulle kunna klassas som berättande. Låter som en tidig föregångare till en del av de spel som finns på marknaden idag, som t.ex. World of Warcraft som också är en virtuell värld.

På 80-talet utvecklades 3 olika typer av digitalt berättande.

Hypertext - uppbyggda av länkat material såsom text, bilder, tabeller etc. kan man klicka sig fram mellan olika sidor och bygga sig en historia. Jag tänker att det finns vissa likheter till den bokgenre som heter "Choose-Your-Own-Adventure-stories" som går ut på att man bläddrar sig fram till olika sidor beroende hur man vill att historien ska fortsätta, och den har även flera slut.

Interaktiv Fiktion - spelaren interagerar med miljön och berättelser genom olika textkommandon, och skapar sig på så sätt en historia. Det viktiga i dessa spel var inte poängen, utan att skapa historien.

Vandringssagor, kedjebrev eller spam - spreds bl.a. via mejl och krävde ingen interaktion av läsaren förutom att vidarebefodra. Förutom spam och kedjebrev om t.ex Nigeriska prinsar så spreds även olika typer av quizzer, skämt, böner och inspirerande texter.

1991 publicerades världens största hypertext projekt World Wide Web och webben tog på allvar plats i vardagslivet. Utbudet webbsidor ökade i rasande fart och en ny plattform för digitalt berättande var ett faktum. Jag tänker på Nick Borgens låt World Wide Web från slutet av 90-talet och framför allt en del utan låttexten som verkligen verkar tyda på en betydande skillnad i hans liv. Sedan kan man diskutera såhär över 15 år senare om man verkligen lever lycklig utan stress på nätet.

World Wide Web
World Wide Web
Här lever jag lycklig, här finns ingen stress
Här är min nya hemadress

Ta med dig vänner till ett häftigt place
Surfa hem till mig i cyberspace
De vildaste drömmar vi hade förr
Kanske finns här bakom min öppna dörr

Webbläsarbaserat skrivande/berättande tog fart med hjälp av enkla webbsidor som var hoplänkade, och man kunde klicka sig vidare i historien. Samtidigt utvecklades också olika workshops där man lärde vanliga människor att skapa kortare berättelser med hjälp utav video. Tekniken blev ett verktyg för att berätta historier och få utlopp för sin kreativitet med. 

Kapitel 1 Storytelling for the Twenty-First Century

Digitala berättelser är historier som berättas med digitala hjälpmedel, och som bygger på stoff från nätkulturen. Författaren kan vara både amatör och professionell enligt Alexander, och jag tänker att det kanske är en av fördelarna med dagens nätkultur. Att steget till att publicera varken kräver en stor budget eller massa teknisk kunskap om att bygga hemsidor utifrån källkod. Dessutom, som Alexander säger, så når man ut till en stor publik genom att publicera något digitalt. Webben är ett otroligt kreativt forum där många olika typer av medier ryms, till exempel, film, ljud, bild och text. Utvecklingen av den digitala berättelsen kommer att fortgå, och allt eftersom det utvecklas fler verktyg och plattformar så kommer nya typer av digitala berättelser att skapas. Vi människor berättar historier med nästan varje nytt kommunikationsmedel som uppfinns.

Att en historia kan vara digital, är enligt Alexander inte självklart för alla. Historiskt sätt är berättelsen för många något som de upplevt analogt, ofta i en persons närhet, till exempel godnattsagor under uppväxten. Data (som digitala berättelser är uppbyggda av) uppfattas ofta som kall och opersonlig, alltså motsatsen till den analoga berättelsen.
Samtidigt finns det många likheter mellan analoga och digitala berättelser, faktum är att många analoga berättelser skapats digitalt, innan de publicerats i analoga former.

När man ber någon att förklara vad en berättelse är, så är det sannolikt att det kommer förklara den med hjälp utav Freytags triangel, som bygger på att varje berättelse har en början, en mitten med någon typ av kris eller problem, och ett avslut med en lösning som kan vara antingen lycklig eller olycklig.

Alexander menar på att det finns flera olika definitioner av vad en berättelse är, där vissa försöker utesluta digitala medier genom att definiera en berättelse som ett objekt (till exempel bok eller skiva).

En definition som inte är beroende av var och hur berättelsen är publicerad är den som fokuserar på att berättelsen skapats på ett sådant sätt att den ska fängsla publiken. Om berättelser används på rätt sätt så får de oss att vilja veta fortsättningen. Alexander drar en parallell till PowerPointpresentationer där det står precis samma sak som föreläsaren pratar om, jämfört med dem man blir nyfiken på vad som döljer sig på nästa slide.

Jag måste säga att jag faktiskt kan uppskatta båda typerna av presentationer beroende på situation. Ibland när man sitter och antecknar så kan det vara skönt om det finns lite mer text på varje sida, och att det någorlunda följer det som föreläsaren tar upp. Jag upplever det som lättare att följa med i resonemangen då, än när presentationen är väldigt fåordig.

Karaktärerna är otroligt viktig för en historia, och en intressant karaktär kan överleva en dålig handling enligt Alexander. Trots detta finns det flera olika typer av berättande som inte är skönlitterärt, till exempel:

- Journalistik

- Historikers berättelser om svunna tider

- Terapisamtal

- Marknadsföring av produkter

- Politiska kampanjer

Målgruppen blir otroligt viktig för att avgöra vad som är en bra historia. Har du samma krav och referenser för vad som räknas som en historia som jag har? Förväntar vi oss samma sak?

Att svara på vad som inte är digitalt berättande blir enligt Alexander svårt. Precis som jag tidigare nämnde så upplever vi mer och mer digitalt, även de typer av berättelser som tidigare varit analoga. Vi lyssnar på musik i mp3format, tittar på film och TV genom olika nättjänster som till exempel Netflix och Youtube. Själv äger jag inte en TV, så i de fall jag är intresserad av ett speciellt program så använder jag kanalernas playtjänster via deras webbsida. På nätet finns mycket olika källor av berättande, och vi delar flitigt med oss av sådant som intresserar oss på sociala medier, vilket leder till att det sprids ännu mer.

För att på något sätt begränsa vad digitalt berättande är så menar Alexander att vi ska fokusera på de berättelser som både föds och publiceras digitalt!

Introduktion The New Digital Storytelling

Make 'em cry, make 'em laugh, make 'em wait. - attributed to  Willkie Collins

Jag fastnade direkt på det här citatet. Det säger så mycket om vad bra historier kan göra med oss som individer när vi blir fängslade av dem. Som skapare av en berättelse (oberoende av medietyp) så vill man ofta förmedla någon typ av känsla eller ett budskap. Att konsumenten reagerar med tårar, skratt eller en känsla av att de inte kan sluta läsa måste vara ett av de bästa kvittona på att man lyckats med sin berättelse.

Efter att ha läst introduktionen av boken har jag fått en första uppfattning om vad digitalt berättande skulle kunna innefatta, nämligen:

- Flertalet hoplänkade webbsidor med dolda vägar och rum, där man löser pyssel och mysterier för att komma vidare
- Spel som antingen själva berättar en historia, eller låter spelaren berätta historien
- Bloggar
- Youtube-klipp
- Sociala medier
- PowerPointpresentationer
- Podcasts

Digitalt berättande verkar vara något väldigt brett, som inte riktigt känns definierat? Jag funderar på två saker som jag hoppas att den här boken ska ge svar på, bland mycket annat!

Vad är det som gör en berättelse digital?
Finns det någon skillnad mellan analogt och digitalt berättande?

Ljudberättelse i Audacity!

Hmmm, tydligen glömde jag att publicera igår!

Boken övervanns igår, och kapitelsammanfattningarna är på ingång under de närmsta dagarna! Idag har jag hela eftermiddagen jobbat med ljudberättelsen i kursen, och fick till sist en version som jag kände mig nöjd med att lämna in!

Det var första gången som jag jobbade med att mixa ljud på detta sättet, det har varit väldigt lärorikt och roligt, men samtidigt frustrerande när man råkar trycka nånstans och allting bara försvinner eller ändras på ett sätt man inte tänkt.... Tur att det finns Ctrl+Z, annars hade jag aldrig blivit klar!!

Programmet jag använde var Audacity, och jag tycker att det lämpade sig väl, och innehöll de funktioner jag kände var mest nödvändiga! För att komma igång med programmet började jag med att titta på dessa två Youtube-videor som presenterade de allra mest grundliga!

Den andra videon vill inte Blogger hitta, så jag ger er länken istället!

https://www.youtube.com/watch?v=NGLl-9FT51M











Ljuden hittade jag på freesound.org och freeplaymusic.com. Att hitta rena ljud, utan massa bakgrundsljud eller andra ljud än just de jag var ute efter var lite tidskrävande, men tillslut hittade jag de jag kände att jag behövde!!

Själva berättelsen byggde jag från mitten och till början, för att sedan lägga på ett litet slut sist av allt. Anledningen att jag gjorde i den ordningen var att det ljud som kom högst upp när jag öppnade freesound.org gav mig en idé till ett slut, så jag började där och funderade på vad som kunde hända för att leda fram till detta!

Att mixa ihop en historia på det här sättet är väldigt tidskrävande, speciellt om man vill att det ska bli perfekt!! Speciellt att hitta ljudfilerna var tidsödande, men att mixa ihop dem och justera volymer och övergångar tog sin lilla tid. Det blev mycket lyssnande fram och tillbaka innan jag var nöjd! Ändå glad att Audacity var så pass lätt förstått att det inte tog flera timmar att sätta sig in i programmet, utan när jag väl lärt mig några funktioner utantill så hade jag inte så många problem med att få programmet att göra som jag ville!

Lite snack och mycket verkstad!

Här på bloggen är det tyst, men arbetet med kursen rullar på. Tar mig sakta men säkert igenom "The New Digital Storytelling", men föredrar att göra det analogt snarare än digitalt! Jag har gett upp tanken på att lyckas läsa effektivt i e-boken!! (gillar verkligen inte att läsa på skärm, och när det går tungt är det väldigt lätt att distraheras av Internet) Istället har jag mer eller mindre bosatt mig på biblioteket här i Umeå under helgen och hela eftermiddagen idag har jag betat av 9 av 15 kapitel! Tjoho!!! Pennan har glött och i blocket är det fullt av anteckningar och början på tankar! Hela dagen imorgon ska ägnas åt den här kursen, och jag har goda förhoppningar på att ta mig igenom resten av boken och börja spruta ur mig alla de tankar som snurrar i huvudet!

Har lånat hem den andra kursboken på svenska, och den verkar ruskigt intressant, men ska försöka spara den som ett slags pris för att ha klarat av den mer tunglästa boken!!

Denna synen börjar bli en vana för mig nu efter dom tre senaste dagarnas intensiva läsning!